Det visade sig att vi kunde fixa en ny barnvakt, och jag sprang(okej, åkte bil!) lyckligt iväg till teatern. Väl där träffade jag resten av min klass, och vi satte oss fulla av förväntningar i salongen. Och jag måste medge att vi inte blev besvikna! I alla fall inte jag, jag skrattade tills jag grät, och ibland grät jag så jag grät, som Annica så fint sa! Jonas Gardell hade ett så grymt bra sätt att blanda humor och allvar, och ibland hängde man knappt med i svängarna.
Man skulle kunna sammanfatta det med en mening faktiskt: det var så bra att jag fick dåndimpen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar