Idag är det tre månader sedan min lillebror lämnade oss. Det känns fortfarande lika sjukt. Tre månader sedan jag sa "sov gott, vi ses imorgon", men det gjorde vi inte. Jag är så fruktansvärt ledsen och arg, och massa andra saker som inte går att sätta ord på, för att han fick vara kvar längre. 17 år är ingen ålder att tala om. Det finns så många saker jag vill att han skulle få vara med om. Börja gymnasiet, flytta hemifrån, klara sig mer själv, hålla i mina framtida barn, komma och hälsa på mig i fjällen i vinter och åka slalom som han tyckte så mycket om.
Det känns som att jag är två olika personer. Jag är fortfarande den glada positiva tjejen som jag tycker att jag alltid har varit, men samtidigt är jag så djupt ledsen. En gnagande sorg som alltid finns där, även när man vill skuta undan den. Ibland sköljer det över mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag får typ andnöd och det gör så galet ont i hela själen och kroppen. Jag undrar om det kommer bli bättre? Jag hoppas det. Jag hoppas att det kommer bli lättare att tänka på honom och vara tacksam för de bra minnena jag har. Jag vill inte att tanken på honom ska förknippas med sorgen i att förlora honom, utan med glädjen från de fina stunderna vi hade.
Vet inte vad jag ska skriva. Förutom att jag älskar dig Petter. Så mycket mer än du anar.
Älskade unge <3
SvaraRaderaSå fint du skriver om dina känslor. Jag är helt övertygad om att det blir lite lättare framöver, men 1a året kan vara ett rent helvete. Nu ska ni gå igenom allt utan honom och det känns svårt, sen kommer kanske acceptansen. Och du ska se det blir roligare att minnas hans egenheter och de fina ni gjort tillsammans än att sörja. Vi har vår kejsare i våra hjärtan både i glädje och sorg. Sköt om dig <3
Kära barn. Mamma och pappa älskar dig! Vi får kämpa oss genom stormen tillsammans. Vi hoppas att det mojnar och att solen tittar fram oftare och oftare. Petter finns med dig varje dag. Han älskar dig och vill att du ska må bra. Han syns bara inte. Många kramar från mor och far.
SvaraRadera